Venomous Lumpsucker

Förra årets vinnare av Arthur C. Clarke-priset var Ned Beaumans Venomous Lumpsucker. Jag hade inte hört talas om boken tidigare, men med en sådan titel kändes den värd att ge en chans. Titelns giftiga fisk är en fiktiv utrotningshotad fisk vars allra sista bestånd återfinns i Östersjön. Karin Resaint arbetar som konsult för ett djuphavsgruvbolog med uppgiften att ta reda på fiskens intelligensnivå och hur kostsamt det skulle vara för bolaget att bara utrota den. I den här närstående framtiden har en stor industri vuxit fram kring utrotningshotade djur – i ett försök att stoppa det sjätte massutdöendet har man tagit fram utrotningsrätter som fungerar ungefär som dagens utsläppsrätter: man ska helst inte utrota arter, men om man beklagligt nog ändå måste göra det i jakt på marknadsandelar på den fria marknaden så ska man betala för det. Det är dock inte så dyrt, i alla fall inte så länge arten ifråga inte klassats som intelligent.

Mark Halyard arbetar för gruvbolaget och när priset på utrotningsrätter oväntat skjuter i höjden samtidigt som företaget råkar börja borra upp giftfiskens sista revir precis när Resaint fastslagit att det rör sig om en intelligent art får han det hett om öronen. Han slår sig samman med Resaint och ger sig ut på jakt efter ytterligare ett livaktigt bestånd av fisken – han för att rädda sitt eget skin och Resaint på till en början mer grumliga bevekelsegrunder.

Venomous Lumpsuckers är en existentiell berättelse om en nära framtid i vilken klimatkatastrofen fortgår jämte halvhjärtade försök att mitigera den som absolut inte tillåts inskränka kapitalets rörelsefrihet på något vis. Resaint och Mark utgör två ytterligheter på ett filosofiskt spektrum, där Mark representerar en slags allmänningens tragedi (”om inte jag tjänar på detta så kommer ändå någon annan göra det så det kan lika gärna vara jag”) och Resaint en extrem, depressiv och misantropisk antihumanism. Romanen, via relationen dem emellan, är mindre dialogisk än underfundigt konträr; det är två personer som bara knappt kan mötas över den avgrund som är deras epistemologiska ståndpunkter, men ändå tvingas samman och se den andre i vitögat.

Resaint är en slags utrotningens Ann Clayborne, som i sin moraliska övertygelse att det icke-mänskliga har ett värde utanför oss avskärmas från mänskligheten, men Mark är mer än Phyllis Boyle än en Saxifrage Russell, ett kugghjul i kapitalets maskineri som alltid bara ser efter sig själv och betraktar det som en allmänmänsklig utgångspunkt. Deras dynamik är romanens stora behållning, tillsammans med den nära framtid Bauman målar upp. Den är dystopisk, men också skildrad med en slags lågmäld spetsfundig humor, med udden främst riktad mot olika former av marknads- och tech fix-lösningar på samtidens stora utmaningar. Här når exempelvis den effektiva altruismen sin nedslående logiska slutpunkt när ett Silicon Valley-geni maximerar lyckan i världen genom att skapa en gigantisk svärm av genetiskt modifierade insekter som föds, lägger nya ägg, upplever några minuters total extas och sedan dör i en ändlös loop av totalt meningslöshet som förpestar livet för alla som bor i närheten.

Bauman är en brittisk författare, men större delen av Venomous Lumpsucker utspelar sig i Sverige, Finland och Estland och det är ovanligt och intressant med en framtida klimatskildring som på samma gång är global och lokalt förankrad utan att utgångspunkten är USA (eller Storbritannien för den delen). Baumans nära framtid är både vagt överdriven för komisk effekt och realistisk, vardaglig och inbodd, ett framtidsscenario som känns tillräckligt långt borta för att förfrämliga det nuvarande och men också väldigt nära. Mot slutet tappar romanen lite av sin styrfart: handlingen är en stötvis resa längs med och kors och tvärs över Östersjön på jakt efter en fisk som de alltid tycks ligga ett steg efter och blir lite utdraget, trots bokens ganska nätta sidantal. Själva slutet känns både oundvikligt och lite tråkigt förutsägbart, men vägen dit är på det stora hela riktigt bra.